Den Tyska jätteschecken
Av rikskonsulent Eric Ericksson
Intresset för uppfödning av s.k. ”sportraser” eller raser, som återfinnes under beteckningen ”Övriga raser” i Svensk kaninstandard synes stiga för var dag och särskilt är det då några, som man finner att intresset fylkars sig omkring, nämligen i nämnd ordning svart-vit Jättescheck, Belgisk jätte och Fransk vädur.
För dagen skall jag giva en liten orientering beträffande den förstnämnda och så gott sig göra låter, försöka råda bot beträffande en del misstag, som uppstått vid scheckaveln.
Vad som då först måste konstateras, icke minst av egen erfarenhet är att långt ifrån något exempel av de, som uppvisas på våra premieringsmöten och utställningar äro förstklassiga och är det då särskilt teckningarna och vikten som mankerar.
Tyvärr har kanske i viss mån den icke så förstklassiga avbildningen i Svensk kaninstandard vilselett, men största felet torde ligga i, att dels stark inavel förekommit, dels efter den danska importen hit 1943 av blåvita scheck, dessa inkorsats med den svartvita typen, dels vissa uppfödare utan skrupler korsat schecken med Vit lant dels fått fram enstaka individer, som varit skapliga i teckningen men vars avkomma sedan totalt degenererat i flera avseenden.
För att giva de intresserade en uppfattning om hur teckningen bör vara och som kan kvalificera till 44 á 45 poäng i exteriör, om vikten är god, visas här ovan en bild av en Tysk scheckhona, som jag hade för några år sedan i mina försök. Den är visserligen ej fullkomlig i sidoteckning men dock bland de bättre exemplar som funnits i vårt land.
Å andra sidan finner vi idealet i nedanstående teckning och till samma förklarande text å respektive partier. Vid studier av samma rekommenderas att hava Svensk kaninstandard tillgänglig och punkt för punkt gå igenom de olika detaljerna.
De för rasen intresserade kommer snart härefter underfund med, att i allmänhet har utställda och premierade djur givits väl höga poäng och många gånger har köpare enligt annons av dylika, blivit mycket besvikna.
Faktum är, att skulle standardens bestämmelser följas till punkt och pricka skulle ett försvinnande fåtal djur av rasen komma upp i första klass.
Ursäkten är emellertid, att dels är rasen tämligen sällsynt, till helt nyligen här i vårt land och därmed jämförelsevis dåligt jämförelsematerial förefunnits, dels har alldeles säkert vederbörande domare givit uppfödaren direktiv för en rätt avel av rasen för att därigenom kunna prestera bättre djur. Givet är att många tagit domaren eller konsulentens råd ”ad notam” men så har de goda föresatserna svikit, då höga priser för ett avelsdjur bjudits och rubb och stubb har funnit köpare och sålts.
Faktum är att den osunda avelspolitiken med abdnorma priser uppnåddes just med Tyska jätteschecken. Det var ej ovanligt få reda på att under 1942 och våren 1943 mellan 200-300 kronor betalade för ett avelsdjur och vi synes här i fråga om priserna gott i teten.
Småningom smittades detta till vårt grannland Danmark där svenska uppfödare bjödo dessa fabulösa priser för att få över nytt blod och därmed även omkullkastade den sundare prispolitik som där fördes.
För att något se på det ekonomiska problemet för rasen, dess ställning endera som sportras eller kombinerad sport- och bruksras, eller helt enkelt det sistnämda skulle jag härmed vilja giva en del synpunkter av egen erfarenhet.
För det första har rasen fått en alltför sportbetonad beteckning, vilket den givetvis inte är värd tack vare sin egenartade teckning och svårigheten att hålla den inom ramen för standarden, men detta utesluter ej att den också har en ekonomisk betydelse.
Om vi då först ser till skinnet så är faktum att detsamma är synnerligen eftersökt speciellt till barnpälsverk, damhättor, kuddar etc. på grund av sin speciella teckning med svart och vitt men, det finns också ett men här, och det är att pälskvaliteten ej är vad den skulle vara.
Jag kommer då tillbaka till min hobby en gång i början av min verksamhet och det gällde då närmast Vit lantkaninen. Jag påtalade då att när man ensidigt både vid avel och bedömningar inriktar sig på att se till det yttre såsom starkt fall på pälsen etc. glömmes det för vår pälsindustri så viktiga, nämligen underullens täthet.
Nu har ju förhållandena bättrat sig betydligt i detta avseende då det gäller våra bruksraser men då det gäller t.ex. Tyska jätteschecken står vi just på denna ståndpunkt. Vacker att se på i teckning och pälsens fall men usel som päls.
Detta är en synnerligen viktig detalj både för uppfödare och domare att iakttaga om vi skall komma någon vart med rasen ifråga.
Ser vi åter på rasen som slaktdjursproducent, finnes inget att anmärka på köttansättning och lämplig benstomme och att märka är, att denna senare, trots den höga vikten (idealvikt fullväxt 7 kg.) som är lika med t.ex. Vit jätte dock har finare benstomme än denna. Den enda detaljen att anmärka på är att fruktsamheten ej når upp till bruksrasernas men detta är saker som kan övervinnas om man leder aveln rätt.
Det ligger således inom överkomlighetens gräns att även kalla rasen för ”bruksras” och då tjäna två mål dels att fägna ögat, dels att giva ekonomisk vinning.
Så till sist några råd till uppfödarna av rasen.
1. Använd aldrig till avel djur som ännu ej uppnått rasens minimivikt 5 kg. och åldern 10 månader. För vanliga raser såsom Vit lant och liknade talar man om 8 månader men för Tyska schecken har jag funnit att den ej bör sättas i avel förr är utvecklad.
2. Använd aldrig till avel djur som har avbrott på ”ålstreck” (undantag det i standard tillåtna lilla avbrottet i nacken) eller sammanhängande ”sidofläckar”. Dessa två saker straffar sig i kommande generationer. Så kan t.ex. i senare fallet det svarta mer och mer bli dominerande så att helt svarta djur småningom framkommer.
3. Para aldrig ihop djur av de båda färgvarianterna blå-vit och svart-vit utan lika med lika.
Resultatet blir annars brokiga djur och grådaskiga färger.
4. Giv gärna moderdjuret och ungarna den första tiden litet mjölk att dricka. Jätteraserna har nämligen svårt att nå sin utveckling fullt, utan en liten sådan starthjälp på vägen.
5. Strävar man efter att få stora och kraftiga djur bör antalet ungar i kullarna ej överstiga 6 men då detta är en sak, som handicapar vid avkastningsbedömningen bör ett sådant tillvägagångssätt endast vara tillfälligt och som regel bör man gå in för så stora kullar som möjligt och som kompensation sörja för att näringstillförseln utom modersmjölken blir av högsta klass.
Eric Ericksson:
Redaktör för Kaninuppfödaren: 1935-1960: Eric Erickson, Stockholm
Kassör i förbundet: 1935-1960: Eric Erickson, Stockholm
Sekreterare i förbundet: 1934-1960: Eric Erickson, Stockholm
Prisdomargruppens ordförande: 1956-1959: Eric Erickson, Stockholm
Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund bildades den 23 februari 1919
I serien "KAF 90" berättar Birgit Lundberg om sitt möte med förbundets byråföreståndare Eric Erickson. Birgit var då (1959) bara 14 år gammal.
-Eric Erickson var en korpultent, cigarrökande och respektingivande herre, berättar Birgit.
Förbundets guldmedalj tilldelades Eric Ericksson år 1937.
Eric Ericksson gick ur tiden 1980.
Kaninavelsförbundets historia
Birgit Lundberg har skrivit en ny version av sin bok:
”Färglära för kaninavel”.
Bokens omfång är fördubblat med bl.a. nya illustrationer, nya exempel på färgkorsningar, massor med färgbilder.
Den är också lämplig som kursbok för studiecirklar.
Birgit har bl.a använt boken
vid utbildningen av domaraspiranterna i ämnet färglära.
Boken går att rekvirera från förbundet, eller direkt från Birgit.
Boken kostar
180:- plus frakt
= 6
st frimärken á 6:- = 36:-
om den skickas med vanlig post.